Tasmanien
15 jan-11
Upp 05.30 för att ta oss till flygplatsen och sedan vidare till Hobart, Tasmanien. När vi landade gick vi och hyrde en ny bil, sen blev det lunch inne i Hobart. Vi bestämde oss för att åka upp mot den norra/västra delen av ön och sedan åka norrut och sedan ner efter östkusten för att avsluta i Hobart om tre dagar.
Körde ett antal mil innan vi kom fram till nationalparken Mount Field nationalpark där vi gick en 2,5 timmars tur för att se tre vattenfall och gå i den fantastiska skogen. Det var olika leder som gick runt till olika platser, det är otroligt välordnat och lätt att gå, förutom på slutet, sista biten upp från det sista vattenfallet bestod av en trätrapp med 400 steg… bara att kämpa sig upp! Vi kände oss rätt nöjda med vår insats när vi satte oss i bilen igen.. Vi stannade vid ett antal utkiksplatser och njöt av den otroligt vackra landskapet vi färdades i. Om vi ska sammanfatta vägnätet hittills så är det kurvigt och backigt. Det är mellan 80-100 km på skyltarna men det går att köra ca 25 i kurvorna och 60 på de få raksträckor som vi kört på idag, det tar lite längre tid än vi tänkt oss….
Vid 18-tiden stannade vi för att äta middag. Det var många som satt och bara drack öl där, och de var alla röda som kräftor av dagens sol! Ingen solkräm här inte! Hela dagen har vi haft ca 25 grader o sol.
Vi fortsatte och började leta efter någonstans att bo, till slut fick vi tag i en liten stuga i Bronte Park där vi stannade. Bokar man inte in sig innan 18 är det svårt att hitta något som är både öppet och ledigt. // A
16 jan-11
Fick en mycket god natts sömn. Vaknade vid 9 och satte av vid 10. Vi åkte norrut mot Strahan. Återigen mycket backar upp och ner. Åkte förbi ”The Wall in the wilderness” men gick inte in då vi kände att vi saknade tid och pengar för att gå in och titta på en 100 m lång skulptur som en man snidat till. Åkte vidare i bergmassivet och hittade flera fina utsiktpunkter. Stannade vid Nelson Falls, en promenad på 20 minuter och ett vackert fall. Vidare till Strahan vid kusten. Där har de restaurerat en gammal järnväg som man kan åka på. Såg fantastiskt fin ut. Liknade det tåg som vi tidigare åkt med ”Puffing Billy” så vi hoppade över det. Mycket vacker liten stad där man lätt kan stanna och fiska mm. Körde vidare över bergen via Cradle Walley men vi märkte att tiden bara rinner iväg så vi fortsatte till Sheffild där vi övernattade. Vi hann aldrig fram till Devonport som vi tänkt. Snittade en hastighet på 40 km i timmen. Åker man över bergen och inte håller sig till A1, A2 osv så tar det tid. Vägarna är bra. Samtliga asfalterade även om de är smala ibland.
17 jan –11
Vi har bara 4 dagar här i ”Tassie” och vill hinna med att se Port Arthur sista dagen så vi sätter fart tidigt och åker till Launceton där vi läst att det ska finnas en ”skidlift” över en flod och många vilda djur i området kring floden. Vi börjar köra och för att komma fram fortare tar vi närmasta vägen förstås. En skylt med ”Road closed” passerades. Går det så går det. Körde förbi ett par mindre stenar och jordhögar men fastnade snart på en vägbit som var mer än 100 meter lång som försvunnit. Tog några bra bilder på vad vatten kan åstadkomma.
Vände och tog en annan väg. Passerar ganska snart ett hus som jag kände igen från TV. En man stod då utanför sitt hus som låg ”uppe i bergen” och fick hela huset försett med flodvatten. Det jag konstaterade var att berget ovanför honom har samlat ihop vatten och tagit sin väg över huvudvägen och ner i hans entré och ut på baksidan vidare ner i dalen. Han hade aldrig trott att han skulle bli utsatt!!
När vi kommer till Launceton ser vi floden som svämmat över. Den enorma kraften som vattnet åstadkommer är fantastisk. Vi gick över bron och runt hela området. Naturligtvis var det mycket upp och ner i stentrappor så vi fick vår dagliga motion. Vi såg en vild Wallabie som betade gräs på sin favoritplats tills det kom Japanska barn….. Vi såg en påfågel också men den tog tyvärr inte upp sin fina skrud.
Vidare ner till Coles Bay på västkusten. Bättre vägar nu. 110 och 100 för det mesta. Kommer fram och letar oss ut till ett par fina utsiktspunkter på halvön. Här finns många fina turer att gå för den som vill motionera och få fina bilder från utsiktspunkter. Allt från 20 minuter till 3-4 timmar. Vi åkte vidare mot ”Nine mile beach” men tyvärr är det ganska kallt (20 grader) och det blåser kuling så det blir inget bad. Det var vi och 6 andra turister på hela stranden. Vidare ner mot Dunally som ligger precis innan Port Arthur så imorgon blir det en tidig start igen för att klara av allt som finns att titta på och uppleva där. /PE
18 jan –11
Vaknade tidigt och gav oss iväg till Port Arthur, gamla fängelseruiner från 1850-talet. Det har vistats ca 12 000 fångar i fängelset och alla kom med skepp från England, Irland och Skottland. På de första båttransporterna dog de flesta fångarna, men när de ändrade reglerna att skepparen bara fick betalt för överlevande fångar så minskade dödsfallen till 1 på 200. Fängelset var det modernaste på sin tid när det öppnade och eftersom det låg på en halvö med oigenomtränglig bush så var det inte många som rymde, och de som försökte fick hemska straff så det uppmuntrade inte heller…
Vi gick en guidad tur runt bland ruinerna och sedan en båttur en bit utanför fängelseön, den ena ön användes för att begrava fångar, ca 1 100 ligger begravda på den lilla ön! Den andra ön hade de använt som barn/ungdomsfängelse eftersom det inte funkade så bra att skicka in unga pojkar till vuxna män. Barnen blev inte bara straffade, utan man försökte återanpassa dem till samhället genom att lära dem läsa och skriva samt ge dem en yrkesutbildning. Resultatet var rätt blandat… inte lätt attt komma till Australien från England som 9-åring utan några nära och kära och dessutom veta att man aldrig kommer kunna ta sig hem igen. Detsamma gällde männen på ön, de satt både i fängelse men fick lära sig ett 15-tal yrken, tex göra tegelstenar, skor, fälla träd, jobba i gruvan osv. Naturligtvis var det ingen dans på rosor, jobbet var hårt, de fick ingen vidare mat och de var fastlåst i fotbojor när de inte var i sina celler eller sovsalar. Båda turerna var intressanta och vi åkte nöjda från fängelseön.
Nästa stopp var Tasmanian Devil conservatory, ett zoo mestandels med Tasmanska djävlar men även kängrur, wallabys mfl inhemska djur. Vi gick runt nån timme, sen var det dags för lunch och avfärd till flygplatsen, vi hann även med ett snabbt stopp på 7-mile-beach, en lång och vacker sandstrand där det låg miljoner uppspolade snäckskal. Kände mig som ett barn när jag plockade med mig ett par i handväskan J // A
