barnan

 

 

 

 

Sista dagen! Vi packade ihop våra väskor, vägde dem, flyttade runt lite och åkte sen mot Queenstown. Vi tog den vackra scenic-road för turister för att njuta in i det sista av de vackra vyerna. Vi kom fram till Queenstown lagom till lunch, vi parkerade bilen, åt och gick sedan in till stadskärnan. Queenstown drabbades av flera jordvävningar 2010-2012 och fortfarande är i princip hela stadskärnan borta. Det kändes helt märkligt att promenera runt bland avspärrrade hus, tomma tomter, (nedrivna hus) och byggarbetsplatser. Men trots allt är det något av en nybyggarglädje så det kändes ändå inte så hemskt. Ingen av oss är ju så förtjust i grafitti men här känns det helt ok, på väggar som tidigare varit mot ett annat hus som nu var borta var det stora och fina målningar som man faktiskt kan njuta av.

 

 

Vi hittade ett köpcenter som var uppbyggt av stålcontainers, en affär i varje - köplusten är stark! Det fanns tom banker o bankomater i dessa “byggnader”. Jag kände igen en skoaffär och gick in, samma kedja som i Wellington och med ett par boots i en annan färg till samma bra pris! De är mina nu :-) Tyvärr blåste det halv storm så trots att det var sol var det inte så skönt ute så vi åkte ut rätt tidigt till flygplatsen, där vi tog en fika innan vi lämnade tillbaka bilen. Vi hittade dock en bänk i solen så vi satte oss där och läste och hade det gott innan vi gick in i avgångshallen. Väl inne åt vi den billigaste middag vi någonsin ätit på en flygplats så ska du åka från Queenstown, ät ute vid incheckningen innan du går in, där inne finns ingen mat. Efter en inrikes till Auckland var vi på väg mot Hongkong.

 

 

 

 

 

Vi sov rätt länge och åkte sen ner på stan och åt lyxfrukost innan vi gav oss vidare. Vi tog senic-road över bergen och fick se de mest enastående vyerna! Böljande fält i både beige och grönt, betande djur, taggiga mörka berg, andra berg med snötäckta toppar och extremt blått vatten i floder och sjöar. Jag har läst att de är så blå för de tar med sig “damm” från bergen som färjar vattnet blått, sant eller inte - otroligt vackert!

 

 

 

Vi hade tänkt att stanna i Laka Tekapo men det var knökfullt så vi orkade inte ens leta efter vare sig lunch eller boende utan fortsatte neråt Christchurch. Ett par mil senare hittade vi ett litet gammalt hotell som serverade lunch så vi åt en sen lunch där men bestämde oss för att fortsätta en bit till.

När vi kom till Geraldine svängde vi av och hittade ett fint motell som hade två rum kvar, vi tog det lite dyrare och en stund senare var även nästa rum uthyrt. Det gäller att vara ute i tid eller att förboka…. Vi hade tur och imorgon har vi förbokat :-)

Vi gick till det lilla stadhotellet för att äta middag och vi tog båda lammshank, jag en och PE två. Jösses vilka stora portioner! Ingen av oss lyckades äta upp, men gott var det!

Vi hittade en pub där det var levande musik så vi satt där en stund och buggade lite, fast det var svårt, de hade heltäckningsmatta på dansgolvet. Det var ett par som dansade line-dance fast det var en dans som vi inte kunde så vi nöjde oss med att titta på. Det är alltid roligt att se hur de lokala roar sig en lördagskväll och vi var mycket nöjda när vi gick hem och kröp till kojs.

6/1
Vi hade ingen brådska idag så vi tog sovmorgon innan vi checkade ut och började åka mot Queenstown. Vi fortsatte på Scenic south, en vacker väg som gick genom böljande landskap med grönskande ängar och betande djur, mest får, kor och hjortar inramat av höga berg. På slutet blev vägen mer slingrig och vi åkte utmed vattnet, en väldigt vacker tur.

 

Det var bara två timmars bilfärd så vi började med en lunch och så åkte vi bort till hotellet och checkade in.

Vi bor 6 km utanför Queenstown- i Arthurs Point på ett fjällhotell (!) Swiss-Belresort Coronet Peak som även är öppet på sommaren. Det var otroligt svårt att få tag i ett rum som inte var extremt dyrt så det här fick duga. Det tar 10 min med bil ner till stan och hotellet har en kostnadsfri shuttle-buss som man kan ta både till och från stan. Hotellet ser ut att vara byggt på tidigt 80-tal och det har inte varit någon renovering sen dess, men rummet är hyfsat stort och det är rent om än lite slitet. Måste vara bra för hela den här byn att ha fullt med turister både på sommaren och vintern.

Vi ställde in väskorna och åkte direkt ner med bussen till stan igen. Där gick vi runt och bekantade oss med vad som finns här. Det är en gullig liten stad, själva stadskärnan går man igenom på en kvart, men det finns nog 100 restauranger och 150 butiker här. De flesta turister verkar vara något yngre än oss, det här är ju NZ äventyrscentrum där man kan roa sig med att få massor av adrenalinkickar. Det blev det inte några idag, mer än att jag tog av mig skorna när vi gick i en stor park och tittade på rosor och jag klev på en humla, aj, aj, aj! Tur att jag hade med mig lite salva för de insektsbett vi redan fått, det lindrade och resten av dagen fick skorna sitta kvar på foten,

 

Vi åt middag och tog bussen tillbaka 20.00, det kändes rätt lagom att ta en te och chilla lite på rummet.

 

7/1

Idag är det jag, Per-Erik som skriver eftersom det var “min dag” idag. Började tidigt imorse med skjuts från hotellet till Shotover river ca 1.5 km från hotellet. Där checkade jag in för att köra river rafting on Shotover river. Vi utrustades med våtdräkter och hjälmar, hoppade in i en buss och hade 4 gummibåtar på släp bakom oss. Uppför berget och ner på andra sidan… inga problem enligt guiden. Det var bara ett problem och det var att vägen ner till floden gick via en gammal guldgrävarväg, grusväg på kanten till stup. Jag brukar inte vara nervös men - satan vad det var trångt och kurvigt och på gränsen till riktigt farligt. Det var 40 minuter bussfärd varav 30 var nedför på denna väg. När vi välbehållna kom fram blev vi erbjudna att få pengarna tillbaka och åka med bussen uppför vägen igen eller åka med gummibåtarna. Ingen ville tillbaka med bussen! Då upplyser han om att man även kan ta helikopter för 100 dollar så slipper man vägen. Kan faktiskt vara ett tips om man är lite höjdrädd (vilket jag inte är).

 

 

Väl i båten fick vi paddla och lära oss hur vi bäst stannar kvar i båten och vad vi ska göra om vi faller ur vilket var bra för det behövdes. Vi var två som föll ur vid olika tillfällen. Vi fick även bada frivilligt på två olika ställen och det var kul att åka i floden där det var strömt med vågor. Fötterna ner i färdriktingen, lyft upp rumpan och håll riktningen med armarna. KUL!

Vi körde genom klass 3 och 4 forsar och det var jätteroligt. Fick även åka genom en tunnel på 100 meter som grävdes av guldgrävarna som ville leda bort vattnet och kunna ta upp guldet på botten. Kanon!

Guldvaskning har pågått här i 100 år och avslutades så sent som 1995. Nu får man vaska själv med enkel utrustning! Inget kommersiellt.

Vår guide var japan och kvinna. En kille i flotten frågade vad det var för skillnad mellan att rafta i Japan och på Nya Zeeland. Hon svarade att det var mycket tyngre här. I Japan är det bara små personer och det är lätt att styra…...ha ha, svar på tal!

Efter en 2 timmars tur fick vi basta och duscha varmt. Kanontur, kan rekommenderas.

 Återkommer med bilder....

 

Hann precis med detta innan det var incheckning på nästa evenemang. Shotoverjet! Ner i en vattenjet båt med 2 v8 på totalt 800 hästar. Fartupplevelse i 40 knop mellan bergsidor som bara är decimetrar bort. Kändes helt säkert trots detta. Vår förare sa att han bara hade kraschat en gång under utbildningen för 5 år sedan och nu hade han kört 4000 vändor. Så det var bra. Idag var det vända 4001! Vi fick åka både upp och nedför floden och det var häftigt, fartfyllt och lite blött. Det har just firat 50 års jubileeum.

In till Queenstown för lite mat och sedan iväg med nästa buss till Nevis Bungyjump. Det är ett hopp på 134 meter och inte för de med svagt hjärta. Anneli var med som åskådare och fick följa med ut på den plattform som var uppspänd mellan två berg. 134 m ner var en liten flod. Till plattformen fick man åka en liten “lift” som var en korg på vajer. Bara det var lite spännande. På plattformen spelades det musik, modernt och högt och det var 4 killar i 25 års åldern som roddade runt allt där ute. Det märktes att de gjort detta under en längre tid, allt gick snabbt och allt kontrollerades Då det var många som skulle hoppa tog det ändå lång tid totalt innan jag fick hoppa.

 

 

Det är inte lätt att vara avslappnad och le mot kameran när man står med tårna på en liten aluminiumplatta som sticker ut utanför plattformen utan något att hålla i. Men allt är ju lugnt då man sitter fast med en gummisnodd runt anklarna. Det är bara att hoppa, ingen återvändo!

 

Det var långt ner till botten, sjukt roligt med de efterföljande gungningarna och en bra adrenalinkick!

 

4/1
Vi valde att åka scenic-road från Invecargil till Te Anau. Det är en väldigt vacker väg och vi gjorde flera stopp på vägen. När vi kom fram åkte vi till turistinformationen och hämtade en bra karta, sen åt vi lunch och efter det checkade vi in på Edgewater at Te Anau. När vi slängt in väskorna och smort in oss med solkräm åkte vi och tankade för det finns ingen mack på vägen eller när man kommer fram, så full tank är bra, det är ca 240 km t/r Te Anau -Milford Sound. Till slut rullande vi iväg, målet var inte att åka ända fram utan att se det vi ville se på vägen dit för att kunna åka snabbare dit imorgon.

 

 

Det blev stopp vid sjöar och vattenfall så vi hann med en hel del steg idag också. Vi vände strax innan Hoovertunneln, den får vi ta imorgon när vi åker hela vägen.

Vädret har ändrat sig under dagen. När vi kom hit var det soligt men kallt och blåsigt (fleece, väst och vindjacka) men alleftersom dagen gick minskade blåsten och solen värmde på, bra med lager-på-lager principen :-)

 

När vi kom tillbaka till motellet tog vi en varsin öl i kvällsolen, det var varmt och skönt i linne/bar överkropp och sedan blev det en sen middag ute på stan.

 

5/1

Imorse ringde klockan redan 06.00 för att vi skulle hinna packa ihop och åka på båtutflykt i Milford sound. Enkel resa 12 mil på rätt små vägar och genom Homertunneln så beräknad tid var 2,5 timme. Det gick lite fortare än så, när vi parkerat bilen och checkat in oss på båten gick vi runt och kollade lite i MS. Det finns inte så mycket att se, det är vägen dit och i vattnet det mesta sevärda finns.

9.45 åkte båten iväg. Det var kallt och vi frös men stod ute och såg de vackra vyerna passera. Bla två stora vattenfall som man bara kan se från båt/helikopter. Solen sken så dagen till ära bar även jag keps för att inte bränna ansiktet. Vi fick se två pingviner som inte borde vara kvar så länge på sommaren enligt kaptenen och flera olika grupper med sälar. Ju längre dagen gick desto varmare blev det. Lager efter lager åkte av men kepsen stannade kvar. 

Vi hade köpt en extra biljett till ett undervattens-akvarium så strax innan vi var tillbaka klev vi av där. Man gick ner för en massa trappor och det tog en stund innan jag fattade att jag var 10 meter under havsytan…. nåja, vad var väl det mot grottorna i Waitomo? Unikt vid vårt besök var att det var så ljust, inget regn på flera dagar och solsken lika länge gjorde det möjligt att se alla djur som fanns utanför fönstren. Guiden sa att det var flera år sedan det var så här bra förutsättningar senast. Känns extra kul!

Vi turades om att köra tillbaka och gjorde bara något enstaka stopp, bla ett vattenfall till som låg efter tunneln, från TA räknat, resten har vi ju redan sett.

Nackdelen med att boka hotell sent var att vi fick lov att byta hotell idag så när vi kom tillbaka till TA checkade vi in på Distinction Luxmore hotel. Lyxigt värre med två queensize sängar och ett ovanligt stort rum.

Vi gick ut på stan och njöt av värmen och solen och åt middag, lamm nere på stans rock/countrybar. Mums!

 

 

1/1 Balclutha

Vi kom inte så långt från Dunedin innan vi hittade en skylt, Chrystal falls så vi svängde dit. Efter ett par mil på en smal grusväg var vi äntligen där. Vi gick ca 20 minuter på en stig innan vi kom fram. Fallet var svårt att se från avsatsen så PE klättrade vidare under avspärrningen och fick se hela fallet, själv vågade jag mig inte ut där med min onda fot utan väntade och hoppades att allt skulle gå bra, vilket det gjorde.

 

Vi fortsatte till Balclutha, som är starten på kuststräckan längst ner på Sydön som kallas The Catlins och checkade in på Helensborough motor inn. När vi burit in väskorna åkte vi runt och kollade in några platser vi sett ut innan. Det är otroligt vackert här, dramatiska klippor i havet och böljande gröna kullar.

 

Vi åkte till ännu ett vattenfall Purakainuin falls, det gick mycket bättre att se och var både högt och brett. Vi åt middag på vägen tillbaka till motellet och tog sedan en fika tillsammans med värdparet och njöt av de sista solstrålarna innan dimma från havet rullade in.

 

Värdinnan frågade varifrån vi kom och när vi svarade Sverige så sa hon

-Åh, jag älskar Ebba!

Ebba Grön hinner jag tänka innan jag fattar att hon säger Abba…. Dialekten här är rätt annorlunda alla A uttalas E och E uttalas I, lite förvirrande ibland.